Tänkte bara säga hej då till denna blogg nu! Skriver ju nästan aldrig här och får dåligt samvete för det. Tar bort den allt som allt så behöver jag inte må sämre än vad jag redan gör.

Jag kämpar i alla fall på att bli frisk, det är jobbigt och det går sakta men jag tar mig framåt då och då och det är det som räknas. Små korta steg som sedan leder till friheten!

Hej då!

Nu känner jag den, denna jävla obehagliga känsla i magen. Det knyter sig och det gör ont. Alla dåliga, jobbiga minnen bara flyter upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag har så många frågor men finner inga svar. Detta eviga tvivlande.

Är det meningen att det ska vara så här?

Så fort jag börjar att må bättre kommer en hand och drar ner mig, ner till det mörka och jobbiga igen. Varför?

Åh, jag vet inte vad jag skriver, måste bara få ur mig en del...

Igår och idag har mestadels av dagarna gått åt till ångest. 

Jag har haft en skön sommar, visst med få undantag då anorexin har bråkat men det har gått över snabbt. Jag har varit genuint glad och kunnat njuta lite av livet (därav har jag inte direkt haft ngt behov av att skriva av mig här, så att ni vet :S). Iaf det slutade igår... Som om någon släppte ut luften ur mig så pang så kom ätstörningen tillbaka. Alla tankar är starkare osv.  Jag hatar det.

Tillbaka till ångesten, får den för allt känns det som. Varje liten sketen bit som stoppas i munnen, t.om te är jobbigt. Jag känner mig tjockast i världen och paniken över att ångesten inte försvinner infinner sig sakta men säkert.

Jag vet att jag har gått upp i vikt med, jag kan se det. Blä. jag vill inte.

Fan fan fan säger jag bara.

Jag vill ju må bra och verkligen inte må så här.

Snart är det tillbaka på ätstörningsenheten igen efter sommaruppehållet, lagom kul känns det. Visst ska bli skönt att få ngn att prata mer med men inte så mkt mer. Har för övrigt bestämmt mig för att byta kontaktperson, får se om jag gillar den nya. Det är dock inte bestämmt ännu vilken jag ska få så jag går och oroar mig för det med.

Har fått en dietist nu med, ska dit i mitten av aug. Hoppas att det ska hjälpa. Vi får se.

Nej nu ska jag försöka sova och bli av med den fördjävliga ångesten. Godnatt! 

Jag skrev ett långt inlägg för någon dag sedan men det försvann och jag gav upp orkade verkligen inte att skriva om det just då. Det gör jag inte nu heller, kommer inte riktigt ihåg vad exakt det var jag skrev heller så.

Tänkte bara ge en liten uppdatering. Det går (framåt vet jag inte?!) om vi säger så. Vissa dagar går det bättre och andra sämre. Jag håller i och kämpar för en gångs skull. Jag vill kämpa och kunna äta utan ångest, bli frisk osv. Det går sakta, när man klarat en utmaning går det oftast några steg tillbaka men sedan lite framåt igen. Så små myrsteg är det som gäller.

Jag har kommit fram till vad det jag är som jag måste jobba på för att kunna må bättre. Jobba på min självkänsla och mitt självförtroende. Äta rätt (på riktigt), helst nyttigt och varierat i en tillräklig mängd utan att kompensera på något vis, sluta räkna kalorier. och så lite till... jag vet att jag har en lång väg att gå men jag vill och ska klara det! För första gången har jag själv kommit till insikt om vad jag behöver jobba med, det är inte mina föräldrar, släkt, vänner eller någon behandlare som kommit på just detta men jag tror nog att de för en gångs skull håller med mig i vad jag kommit fram till.

Vi får se hur det går med det här, om det håller i sig, om det går framåt eller vad det nu göra. Jag försöker iaf och med hjälp från min omgivning så kanske det går....?

Godnatt!

Ett tag sedan jag skrev här sist, det blir så på sommaren tror jag. Lusten till att sitta vid datorn är inte lika stor plus att för min egen del händer det lite mera nu. Nu är ju min familj och vänner lediga med så vi kan hitta på grejer tillsammans.

Om två dagar åker jag och familjen (utom bror) utomlands. Ska bli väldigt skönt även om jag går och oroar mig för hur det ska gå osv. Blir borta i 9 dagar. Sen när vi kommer hem kommer det att bli små utflykter till olika ställen inom sverige, så det får bli ett break från mitt vanliga inrutade bubbla även kallat liv. Jag hoppas bara att ätstörningen kan ta lite ledigt den med så att jag får njuta av denna sommar.

 Känner dock på mig att det kommer bli svårt, visst kanske jag vågar och orkar utmana mera men ångest och skit kommer att sitta i och som alltid är det svårt och jobbigt att hantera.

Höll förövrigt ut ganska länge innan jag vägde mig, det var igår som det föll. Behovet att ha kontroll inför resan och veta vad jag ligger på nu så att jag kan jämföra efter, det blev för stort och jag gav efter. Önskan att siffrorna kunde vara mindre finns där, men ändå kändes det inte så farligt. Kan bero på att jag gått ner några kilo sedan jag vägde mig sist. Dumt att jag blir lite nöjd men det är så inprentat i skallen så det är svårt att stoppa. 

Matintaget mitt har blivit bättre på något sätt, fått lite ordning på det. Kanske inte mängden alla gånger man jag har regelbundheten och ämnesomsättningen börjar att komma igång. (kanske det är därför jag gått ner lite?!)

Sedan är det ju det dära beslutet som ska tas som hänger över mig. Just nu är det sommaruppehåll från behandlingsenheten, fyra veckor så jag har lite tid på mig till att tänka. Det känns ju som ett viktigt beslut så jag måste vara säker och det krävs lite tid. Lutar mest just nu att jag vill förändra, det kanske hjälper mig att komma igång och kämpa lite mer?!

Funderar på att skriva ner "min historia om anorexin" här. När, hur och varför typ. Skulle kanske vara bra att få ut det på något sätt, hjälpa mig bearbeta.

Någon som vill svara på vad de tycker om det? Kan det vara bra eller är det bara onödigt?

Nu blev det långt här, dock skönt för mig att skriva av mig lite.

Hej så länge, Godnatt!

Jag har inte vägt mig ännu och jag tänker försöka hålla ut så länge det går, för jag vet att vad det än är för siffror på displayen kommer jag att bli missnöjd och det kommer sätta stopp för mig. Bäst att vänta.

Jag har ett beslut att ta, det känns och jag har känt så ett tag nu att det står still i min behandling. Har aldrig riktigt känt mig bekväm med min kontaktperson, vågar inte prata med henne om allt och det förstör ju bara för mig själv. Har pratat med mina föräldrar om det flera gånger men har förut valt att vänta och se hur det går men nu har jag hamnat där igen, då jag måste ta ett beslut. Ska jag byta kontaktperson eller inte? Det är svårt, jag känner mig hemsk eftersom att jag så gärna vill vara alla tillags och det känns som om jag sviker henne om jag byter men å andra sidan hjälper hon mig inte längre. Vi har stått still länge och när jag inte vågar vara riktigt ärlig så blir det ju inte bra. Skulle behöva någon som var mer bestämd och rak.

Jag tror att jag vill byta men jag vet inte om jag vågar?

...framåt. Tror jag?!

Jag klarar utmaningar, det borde ju vara bra visst? Men jag känner ingen glädje över det. Antingen jävligt mycket ångest eller helt tom bara. Det gör mig fundersam, gör jag det rätta? Går jag den rätta vägen? Det känns inte som det, inte på långa vägar.

Nästa gång jag väger mig, om jag gått upp så kommer det bli stopp igen, jag bara vet det. Jag kommer göra allt för att tappa dem igen. Det är så jag gör, upp och ner som en jojo. Jag klarar bara inte av det, det finns inte i min värld att acceptera att jag behöver gå upp i vikt. Det går inte ihop.

Vill typ bli frisk, låter konstigt men en del av mig vill så gärna medan en annan del inte riktigt alls vill.

Midsommar, skulle kunna ha varit kul om jag hade kunnat njuta istället för världens ångest, gråtattacker och gömma sig under täcket. Det gick ganska bra på dagen försökte bete mig "normalt" (vad de nu är?) men efter ett tag gick det bara inte och alla äcklighetskänslor kom till mig, ångest och nervärderingar från ätstörningen.

Denna dagen har varit tillräckligt jobbig och jag ska nu gå och sova, om jag nu lyckas pga all ångest men det återstår att se.

Idag har jag varit på ännu ett studentfirande, mitt tredje och sista för iår. De andra gångerna har det inte varit så lyckat, enorm ångest osv men inte idag. Visst jag vågar inte smaka av allt men det blev en ganska normal portion med lite laxpaj och sallad. Plus att jag åt en ljus brödit, typ en minibaugette och kan ni fatta typ ingen ångest! Jag kan iaf stå ut med den jag har... Har inte ätit vitt bröd på flera år men idag lockade det. Alla andra tog ju så varför inte jag med?! Gott var det med. =) Visst kom det en massa dumma tankar och nån kommentar som jag kunde ha varit utan men jag lyckades att hålla det på avstånd och inte bry mig. 

Ett litet framsteg iaf...